Trött och uppjagad

Ikväll ligger jag vaken i sängen och känner en uppjagad känsla. Ungefär samma känsla man kunde ha när man skulle börja i en ny klass i skolan när man var liten. Nervös. Jag oroar mig för jobbsituationen, att jag inte kommer att trivas på mitt egna företag. Det som jag spenderat så lång tid på att bygga upp. Jag är 31 år nu, det har gått bra ekonomiskt. Jag har det förspänt. Men just nu trivs jag inte med att jobba i mitt eget bolag.

Jag borde dock ge det en ärlig chans. Ett års aktivt jobbande, se hur det känns. En röst i mig säger dock nej. Den vill gå vidare och göra något nytt. Vad vet jag inte men utvecklas. Träffa nya människor, få nya erfarenheter. Jag tror det får bli en kompromiss. Jag får fortsätta på mitt eget företag, försöka ha kul. Samtidigt lägga ut lite krokar för att hitta en ny väg. Jag vill vandra på en väg som leder till ett givande mål tillsammans med människor som jag kan lära av och som kan lära av mig.

Nya lägenheten är iallafall ett steg på vägen. Har flyttat in i en stor 4a med en inneboende. Detta innebär att jag är lättflyttad och kan sticka lite när som utan att ha för höga kostnader kvar här i stan.

Det är märkligt hur man kan må så bra ena året och sedan nästa så känns allt dåligt. Oavsett så kommer den här motgången att stärka mig och lära mig om livet. Vad som är viktigt och vem man är. Jag tänker inte tumma på min självrespekt igen, eller offra hälsan för pengar eller någonting annat för den delen.

Nu är inte allt dåligt. På tjejfronten går det desto bättre. Träffat många tjejer på sistone och närmar mig en relation snart känns det som. Min senaste relation som tog slut i januari var trevlig men saknade passion och kärlek. Det var mer vänskap eller syskonkärlek.

Hur många veckor kommer du att förlänga livet genom att bekymra sig över saker som ännu inte inträffat?

Mår just nu bra. Vilken gåva det är att bara vara lugn, efter att ha varit i en stresspanikreaktion i flera dagar känns lugnet som en välsignelse från ovan.

Var och provjobbade som volontär idag, 2 timmar. Fick inga större reaktioner annat än vanliga yrseln.

På kvällen var jag på en dejt, gav energi att sitta och prata med en vacker tjej. Därefter en catch up träff med en gammal tjejkompis. Gav också energi. Hon är fantastiskt fin vän och person. Blir alltid glad av att träffa henne.

Katastroftankarna  som jag ibland snöar in på har jag bekämpat genom att visualisera en situation där jag påverkat verkligheten i en riktning som jag föredrar. Detta kräver en viss ansträngning av mig men jag föredrar att anstränga mig för att påverka verkligheten än bara stå och se på när slumpen kastar en vart den vill. Målet är att sammanfoga en bra grupp av människor i mitt företag som kommer att ge energi och ha trevligt tillsammans, bonda gruppen genom besök på krogar efter jobbet och sitta och planera gemensamt för att skapa teamkänsla.

Nu ser jag fram emot helgen, det blir förhoppningsvis utgång både fredag och lördag. Imorn förkväll med hockeyn, sverige-finland i os semifinal.

Utbränd vid 30?

Vad är utbrändhet?

Är jag utbränd?

Är jag sjuk på riktigt?

Vad är det för konstig känsla i sidan?

Är jag deprimerad?

Har jag ångest?

Men viktigast av allt, hur ska jag bli frisk?

Detta är några av de ämnen jag kommer att behandla i den här bloggen.

Mitt namn är Victor, jag är 30 år gammal och bor i Stockholm. Till yrket är jag egenföretagare. Framgångsrik sådan på pappret. Men framgången kom med ett pris som jag nu betalar av med ränta.

På den här bloggen kommer jag att berätta just min historia. Så ärligt det bara går utan att utelämna någons privatliv.

Lets get to the point. Denna bloggen kommer att skrivas i dagboksformat med återblickar från tidigare händelser. Antagligen kommer jag att spinna vidare på mina tankar närhelst de uppstår. Vi börjar redan idag.

Jag vaknar klockan 10.00 men unnar mig en halvtimmes extra sömn då min kbt-timme inte börjar förens kl 11.00. Det har gått 3 månader sedan jag började på kbt men vi har fortfarande inte kommit igång på riktigt. Totalt har det tagit 5 månader att få hjälp av vårdsystemet. Det är bedrövligt hur lång tid det ska behöva ta. I mitt fall har jag klarat mig relativt bra tack vare min kära mor och en förstående flickvän. Min första kontakt med vården var husläkaren på den lokala vårdcentralen, jag fick träffa en sommarvikarie som tog några blodprover och skickade en remiss till psykologavdelningen. Anledningen till att jag sökte hjälp då (juli 2013) var hjärtklappning, oro, stress och en konstig känsla i sidan vilket sammantaget ledde till yrsel, overklighetskänslor och till slut ett akutbesök på SÖS då jag var panikslagen.

Det var efter midsommarafton som jag kände mig väldigt uppjagad, hade en stark inre stress, svårt att koncentrera mig och hjärtklappning. Detta ledde till sömnlösa nätter då jag låg och svettades och vaknade var 15e minut helt genomsvettig och livrädd av någon odefinierbar anledning. Att vara sysslolös om dagarna var inget som gjorde mig lugn direkt, jag var van vid att vara omkring folk i mitt företagande men eftersom jag tagit ledigt från all business några månader ville jag inte dra igång nya projekt. Helst skulle jag vilja göra alla de saker som jag väntat med att göra för att jobbet tagit all tid. Istället kände jag mig bara handlingsförlamad, uppstressad och deprimerad. Hur kunde det komma sig? Företaget hade gått fantastiskt bra de senaste åren, pengar var inget problem, jag hade alla förutsättningar i världen att göra något kul av min fritid. Ändå blev det starten på en personlig kris som jag fortfarande arbetar med.

Åter idag.

Klockan är 13. Jag är hemma igen efter kbt'n. Börjar känna viss ångest. Kan det vara på grund av tankarna på att vara ensam hemma utan något att göra i 4 timmar. Rädslan att inte ha ett jobb om dagarna, att inte ha några arbetskamrater. Då min kollega är på semester och vi inte skall börja jobba igen fören om 10 dagar har jag inte så mycket val annat än att vara hemma eller arbeta med mina egna projekt. Jag börjar tänka tankar på min framtid, på vad jag egentligen är kapabel till att jobba med. Att driva företag har jag gjort med andra människor, aldrig själv. Att vara anställd har jag provat på för 10 år sedan, jag gillade det inte nämnvärt. Att återgå till att vara anställd skulle kännas som något av en förlust. Å andra sidan kan det ge nya erfarenheter. Fast vad skulle jag jobba med? Jag har ju ingen högskoleutbildning då jag hoppade av högskolan för att starta företag. Jag behöver heller inte pengarna som en anställning medför, jag skulle enbart jobba för att skapa en meningsfull vardag och träffa arbetskamrater. Som företagare har jag alltid varit framgångsrik och full av energi men nu är jag trött, räddhågsen och initiativlös. Av någon anledning finner jag inte energin att börja jobba på egen hand. Jag behöver någon att bolla med, en partner, en kollega. Att vara helt ensam som företagare passar antagligen inte mig. Jag är en asocial sällskapsperson hur det nu går ihop. Jag behöver känna att jag ingår i ett team samtidigt behöver jag tid för mig själv när min energi är förbrukad.

När min kollega kommer tillbaka efter sin semester är det dags att sätta igång igen. Det måste bli så, det liv jag lever nu är inte långsiktigt. Ett liv utan fasta rutiner eller arbetstider. Tills dess behöver jag hålla humöret uppe och jobba så gott det går med mina privata projekt.

Nu är det dags för en tablett 15 mg mirtazepin och sängen, imorgon har jag faktiskt en del jobb med min sekreterare.